Idag fick jag en känsla av...

... att jag inte kommer att bli något. Det kanske blev till en fixidé när jag stod och skurade badrumsgolven. Eller inte... jag vet inte. Det jag vet är dock att jag inte har vad som krävs för att studera till det jag vill, enligt Sveriges hemska "betygsystem" Jag vill gärna bli sjukgymnast, kiropraktor, naprapat eller nåt liknande, samt studera nordiska språk, kanske. Men glöm att jag kommer komma in på nån sån linje. Det är ju nästan skrattretande. Så in min stilla tysthet inne på Tingsrätten blev jag så arg över att livet ska behöva vara så. Bara de bästa har chansen att lyckas, typ. (Och det är väl inget konstigt i det, eller orättvist egentligen. Men alla kan inte vara bra på samma saker. Det är onormalt.) För om jag vill komma in där jag vill måste ju jag kämpa tre gånger så mycket för att överhuvudtaget komma in, jämfört med den person med 20.0 i snitt. Och det är ju inte så att jag inte har kämpat mig genom skolan. Det har jag verkligen. Men vad tjänar det till? Det syns ju inte i betygen. Ett MVG behöver inte betyda att personen i fråga har kämpat... Alltså, man måste kunna allt, allt, allt. Och läraren kan ju faktiskt inte ge alla MVG. Det är det som är så synd när man söker till en skola som Södra Latin. Då samlas stjärneleverna från högstadiet. Men alla kan ju inte förbli det, och läraren måste ju ändå jämföra eleverna med varandra? Om de inte gjorde det... ja, det är väl svårt att undgå? Mm, min framtid ser inte så ljus ut... Men jag ska fan se till att ha roligt ändå...