Jag har ju sagt att jag ska blogga mer ofta

Och det medför dessvärre deprimerande blogginlägg...

Det ser inte ljust ut för min dans. Jag ska praktiskt taget jobba hela tiden fram till sommaren. Nu har jag inlett min jobbperiod på sju dagar i sträck. Och sånt kommer jag ha fullt med sen, en gång tom åtta dagar på raken...Men jag får väl glädjas ut pengarna, och att det ändå är kul att jobba där. Men det är svårt när man ser sin dröm slås i småbitar framför en. Man vet inte hur mycket man kan älska något förrän det är borta. Det är helt sjukt. Jag trodde aldrig jag kunde reagera så starkt. Men så är det. Och allra mest handlar det om ens nära och kära. Familjen allra främst antar jag....

Igår när jag kom hem från jobbet, 22.00, får jag nyheten att mammas starroperation (för ögonen) misslyckades och att hon måste ligga kvar över natten. Hon ser ju redan så jävla pissigt dåligt som det är... Att sedan få en blödning under operationen förbättrade inte situationen... Hon måste tillbaka igen. Jag och mormor skulle åka och hämta henne idag på sjukhuset, men tokstollan åkte hem själv, näst intill blind på ena ögat och gravt synskadad på det andra. Fast man ska egentligen inte säga blind överhuvudtaget, synskadad är man... Men vad upprörd jag blev, men så glad att hon var hemma... Det tog verkligen hårt att få reda på att det hade gått dåligt... En enorm tyngd i bröstet. Fruktansvärt.

Vad kan jag berätta för roligt? Nej... förlåt mig, men jag ser för mycket i svart nu... Men jag glädjs ju åt att alla verkar ha det super. Men eftersom inte alla kan ha ångest och vara deprimerade samtidigt (för då skulle ju ingen finnas att för att trösta) tänkte jag vara det nu... Så alla vet.

Men jag saknar er alla däremot väldigt mycket. Det kan inget ändra på:)

Aufwiedersehen!!!