Jag visste ju att jag skulle få ställa in några danskurser, helst ingen så klart, bara en om det var lugnt, aldrig i livet (helst) två. Nu är det så att det är två, kanske tre, samt att det är de två som jag inte kan tänka mig att inte gå på. Tisdagar, torsdagar, fredagar 17-21, tog Sandras lördagspass 16-21 ( det är inte många pass i sig så klart... )Ja, vad är det för mening att ha ett liv om mitt syre har tagits ifrån mig? Jag kommer inte få dansa på elevföreställningen. Jag kommer att få vänta i över ett år... och då... då är man ju gammal som skatan...
Jag ska iväg och ge blod snart... Tänkte att en god gärning kanske skulle få mitt liv att inte kännas helt värdelöst... Tänka på något annat, någon annan... Det är jobbigt att tycka synd om sig själv. Jag hatar det! Jag vill inte! Jag ska ju inte behöva klaga, jag har ju ett jobb och arbetskamrater som jag trivs med. Men fan ska jag ta mig till? Dansen är det ENDA jag är någorlunda bra på. Det som jag trodde INGEN skulle kunna ta bort från mig.
Tji... så fel jag hade...
Men jag har ju ett jobb i alla fall. Utan jobb, ingen dans alls.
Men vad kan man göra åt ett brustet hjärta? Vad gör man när man har förlorat sitt livs kärlek?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
livet är lânt malin, ibland mâste man offra nâgot tillfälligt för att vinna nâgot annat, det kommer alltid en ny termin och ett nytt âr. Det man verkligen brinner för försvinner aldrig.
Kämpa pâ!
Puss
Skicka en kommentar