jag sitter knappt vid datorn längre, och när jag väl sätter mig är jag så trött (eftersom klockan oftast är väldigt mycket) att jag inte hinner till den punkten att jag själv ska skriva ett inlägg. Sen har mitt tangentbord apat sig och inte velat skriva väldigt betydande skiljetecken som "punkt" t.ex. Hemskt jobbigt. Men nu har den förmågan helt plötsligt kommit tillbaka.... Men som sagt, man har ju sina perioder då man vill och orkar skriva, och jag har helt enkelt inte varit i den perioden...
Livet knallar på förutom att det inte alls ser ut som det gjorde för några månader sen. Men förändringar är också bra, och det vill jag väl tror att det är i det här fallet... Klart man saknar det som har försvunnit, fruktansvärt ibland, men sen kommer man på sig själv med att det faktiskt inte är så dumt som det ser ut nu."And I'm gonna miss you like a child misses their blanket. But I've got to get a move on with my life" Ungefär så... det var oundvikligt...
Den värsta fienden är, ibland (ibland är dagens ord) alla minnen man bär med sig. Hjärnan kan inte tänka klart när bilder från Amsterdam, Azorerna, Skärmaräng (hans hus ute i skärgården), julafton, nyår, alla små egenheter, cykelturer mitt i natten, presenter, middagar, leeden kommer emot en som en komet. Det är svårt att göra det till din bästa följeslagare istället. Det är ju minnets rätta plats. Men ibland är det svårt...
Trots det är det bra. jag har gått vidare. jag vet inte om det hände för fort, det var nog min försvarsmekanism som hjälpte till så att jag inte skulle må allt för dåligt. jag undviker smärta så gott jag kan, hatar att må dåligt... Och jag har lyckats. men det är inte för att jag stänger ute känslorna, jag har inte blivit helt känslomässigt rubbad (kanske lite) Men det är mitt sätt att ta mig vidare i livet... alla har vi olika vägar och alla vägar man än tar bör respekteras... om inte av andra så speciellt av sig själv...
Jag ska få tillbaka en del av mitt normala liv, nämligen min vardag och mina helger. Jag ska få börja jobba 7-17 måndag till fredag och vara ledig på helgerna. Fantastiskt va? Det kommer att vara en omställning att gå upp så tidigt men det är det klart värt!
Jag tappade mitt sl-kort i början av november (jag har aldrig tappat något så värdefullt) så idag måste jag köpa mitt andra månadakort, det förra fick jag, tack gode gud, reducerat pris på, men inte det här om jag inte vill ljuga förstås (vilket jag inte vill) Jättebra månad att bli flera hundra fattigare på. Tummen upp för det.
Vilken lättnad det ska bli att ha alla samlade i samma land!
PussPuss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad trevligt med ett inlägg frân dig :)
jag förstâr precis vad du menar med alla minnen.. jag hoppas att det blir bättre!
och att det gâr bra för dig att gâ vidare i livet, hur du än gör det :) det viktigaste är ju att göra det som känns bra, vad andra än säger. Man mâste lyssna till sig själv och sitt inre.
och grattis till jobbtiderna, även om jag tycker att det verkar.. väldigt mycket.. fortfarande. 50 timmar i veckan?
ska bli härligt att se er alla i sverige igen :):)
kramar och pussar!
vad kul att få veta hur det är med dig. jag känner också igen det här med minnena...jag känner också att jag gått vidare, fast lite väl fort. minnena är oundvikliga.
hoppas vi ses snart. saknar dig, och skulle behöva ett till peptalk ;). denna gång över P (vilken tönt!).
puss puss
Skicka en kommentar